måndag 4 oktober 2010

Jack analyserar resultatet i det svenska riksdagsvalet del 1: Socialdemokraterna

Som en ny del i Jacks serie av analyser av andra människor och företeelser, givet Jacks djupt rotade motvilja till självrannsakan och beskrivningar av egna, personliga trivialiteter kommer här en analys av Socialdemokraternas valresultat i det nyligen genomförda svenska riksdagsvalet.

From: Jack <jack@home.com>
Date: 2010-10-04
Subject: Misslyckande eller Väl Godkänd?
To: ledare@sydsvenskan.se, marielouise.samuelsson@comhem.se

Hej.

Några tankar som poppade upp efter att Jack läste MarieLouises kolumn på Sydsvenskans ledarsida i morse.
Detta kanske redan är formulerat av andra, men annars hade det varit intressant om ni, med lite mer ingående kunskap och bättre överblick över andra medier, tankesmedjor etc., hade belyst det lite mer.

Om det inte framgår av resonemangen nedan betraktar Jack sig som socialliberal, även om han tyvärr, i takt med ökad homogenisering i ett barnfamilj/radhus-sammanhang börjar märka tendenser till viss försvagning av den socialt ansvarstagande delen av liberalismen i Jacks alldeles personliga världsbild och samhällssyn.

mvh
Jack

Jack har haft en tanke sedan valnatten och som närts sedan dess av all rapportering och analys kring socialdemokraternas valresultat, som såvitt Jack har sett uteslutande rubricerats som ett misslyckande.
Har inte någon lekt med tanken att det kanske inte handlar om ett misslyckande?
Mona Sahlin och socialdemokraterna gjorde kanske till och med en bra valrörelse, givet förutsättningarna.

Vilka väljargrupper fokuserar man egentligen på att attrahera och hur stora är egentligen dessa väljargrupper idag?
Alternativt uttryckt: vilka grupper i samhället har uppfattningen att socialdemokraterna fokuserar på att vara ett parti för dem?

Jack har, sedan slutet av 1980-talet, haft föreställningen att två större trender kommer att långsiktigt (över decennier) påverka socialdemokraternas väljarstöd.
Jack har inget reellt underlag för denna föreställning, dvs inte tagit sig tid att söka stöd i tillgänglig statistik om väljarstöd genom åren, så det är förstås ren spekulation från hans sida.

  1. Socialdemokraterna har ett större väljarstöd i den äldre delen av befolkningen. Kanske huvudsakligen för att den epok när "arbetare" var en stor och någotsånär sammanhållen grupp i samhället var för ganska många år sedan.
    Krasst uttryckt: om man inte motverkar detta kommer en del av väljarna att dö ut utan att nya tillkommer.
  2.  Socialdemokraterna har ett större väljarstöd bland den något oprecist namngivna gruppen "arbetare".
    Jack vet inte om någon definition av denna grupp är mer vedertagen än någon annan, men gissar att det handlar om de som inte är tjänstemän i industriföretag (dvs "LO-delen"), samt motsvarande grupp i tjänsteföretag och på liknande sätt i den offentliga sektorn. Det hade varit intressant att se statistik på väljarstöd i dessa tre sektorer och vilka trender man kan se beträffande dessa sektorers storlek över åren. I takt med ökad industriell automatisering och att utbildningskraven höjs för fler och fler arbeten inom i stort sett alla områden, borde väl även den absoluta storleken på denna grupp av väljare ("arbetare" alltså) också minska och därmed det möjliga väljarstödet i absoluta tal.
    Om det finns naturligt avtagande trender bland dessa grupper, kommer dessa förstås att förstärkas ytterligare när grupperna lämnar arbetsmarknaden och går in i gruppen "äldre" och, återigen en smula barockt uttryckt, "dör ut" över tiden.

Väljarstöd i diverse andra grupper (landsbygd, invandrare, arbetslösa osv.) kan säkert också vara högt, men om det för en sådan grupp inte finns något konkret som identifierar varför en grupp skulle stå närmare socialdemokraterna än övriga partier, så är det svårt att långsiktigt kunna behålla ett högt väljarstöd.

För att sammanfatta; Jacks spekulation är alltså att om socialdemokraternas "självbild" fortfarande i hög grad definieras av att man är ett arbetarparti (i den gamla, traditionella bemärkelsen) och väljarna också har en liknande uppfattning, så kanske inte partiet har reella förutsättningar att vara ett större parti än ett "20%-parti", "25%-parti" eller kanske ett "30%-parti", i det långa loppet.
Mona Sahlin och hennes vänner kanske helt enkelt gjorde ett i högsta grad rimligt resultat, eller till och med ett Väl Godkänt valresultat?
Det är kanske allmänhetens och medias förväntningar samt självbilden som är fel eller fel i tiden?

Pss var kanske valresultatet 2006 heller inget socialdemokratiskt misslyckande, utan den naturliga konsekvensen av åtminstone tre samverkande faktorer: en längre regeringsperiod med en naturlig längtan efter en förändring i ledarskap, en underliggande, långsamt avtagande trend samt en samlad opposition?

Man skulle kunna spekulera i att det finns en underliggande, långsamt avtagande trend i storleken på socialdemokraternas väljarbas ända sedan 1970-talet, i takt med övergången från industrisamhälle till kunskaps-/tjänstesamhälle. Vid enskilda val kan förstås andra trender bli viktigare och motverka / dölja en långsamt minskande trend, t ex:
  • en enskild partiledares effekt
  • effekten av en, för stunden, svag eller dåligt enad opposition
  • tidigare borgerliga regeringar som varit mindre framgångsrika (rekyleffekt)
  • konjunkturpåverkan
Nuförtiden finns ganska avancerade matematisk-statistiska metoder att analysera data för att särskilja parallella trender över tiden och skapa modeller där man kan isolera separata faktorer förvånansvärt bra (t ex teknisk aktieanalys). Jack ser fram emot att ni letar efter sådan gjord analys för just socialdemokratiskt väljarstöd, eller inspirerar till att någon tar fram den, om den saknas.

Nu, när det för en gångs skull över en period av drygt fem år funnits ett regeringsalternativ som väljarna uppfattat som regeringsdugliga; som lyckats hålla ihop sin koalition; som inte skakats av alltför besvärande skandaler; som har lyckats hålla sina vallöften i tillräckligt hög grad; som har en ledning som förmodligen betraktas som ganska förtroendeingivande även utanför sin egen väljarbas och som lyckats med att inte stöta bort större väljargrupper, så vore det väl snarare ett politiskt underverk om en opposition lyckas rubba regeringen efter endast en mandatperiod. En annan viktig faktor var förmodligen att regeringen hade kylan att vänta med reformer - att en del skjutits på en eventuell andra regeringsperiod.

I mitt tycke är det enda större misstaget från oppositionen att de inte lyckades utnyttja debaclet med förändringarna i sjukförsäkringen bättre.

I stället för att enbart tala om att "återställa" till tidigare system, borde man föreslagit ett realistiskt alternativ som kunde attraherat alliansväljare, dvs någon variant av den nödvändiga förändringen, fast smidigare utförd och utan så påtagliga negativa effekter. Man kunde t ex försökt formulera en kompenserande, för individen skyddande, rättighetslag så att människor inte faller mellan systemen. (Socialdemokraterna hade ju givetvis i regeringsställning förr eller senare själva varit tvingade att genomföra någon motsvarande förändring av sjukförsäkringen.)

Jack tror också att även om den röda alliansen kannibaliserat socialdemokraternas väljarstöd något, så är detta förmodligen ganska övergående och i vilket fall oundvikligt (givet Jacks ursprungstes om minskande möjlig väljarbas ovan) - det finns helt enkelt ingen annan framkomlig väg mot regeringsmakt.

Man skulle möjligtvis kunna se ett alternativt framtida scenario - om det av en eller annan anledning uppstår friktion mellan regeringspartierna (för få regeringsposter, uteblivna reformer viktiga för det enskilda partiet etc):
Opinionsundersökningar skulle under den kommande mandatperioden kunna antyda att moderaterna kannibaliserat så mycket på de övriga partierna att något av dessa tvingas söka andra samarbetsparters för att inte riskera att falla under mandatspärren.
I detta läge skulle man kunna skapa en blockkil på ett nytt ställe i vänster/höger-skalan, dvs att man försöker locka över folkpartiet och/eller centern och att man dumpar vänsterpartiet för att göra en sådan koalition möjlig. Eventuellt skulle en sådan koalition ha större möjligheter att attrahera brett väljarstöd än nuvarande koalition, men det är ju också möjligt att man förlorar väljare vänsterut. Jack misstänker dock att detta i praktiken inte har någon större chans/risk att inträffa förrän centern och folkpartiet har nya partiledare.

I skenet av detta hade det förmodligen varit taktiskt av regeringen att (precis som Sydsvenskans ledare föreslagit) arbeta för att locka in Miljöpartiet i samarbetet. En sådan ambition måste nog vara relativt långsiktig för att ha en chans att lyckas. Förmodligen känner de båda språkrören, och säkert en hel del av partifunktionärerna, att detta är svårt just nu, givet det nära samarbete med S man haft i valkampanjen, men ger man det ett par år med möjlighet till eftertanke och intern diskussion, nya partistämmor, där det säkert kommer att föreslås och debatteras, så kan det kanske bli en reell möjlighet med tiden.

Liten utvikning, med tankar Jack fick medan han skrev:


Socialdemokraterna kanske i stället på allvar skulle fokusera på att bli ett allmänt rättviseparti. Det verkar ju som att man har dessa ambitioner - dock tror Jack inte att man riktigt har lyckats sprida denna uppfattningen till väljare i någon högre grad.

Gör man en sådan kursändring får man å andra sidan andra problem:
  • Relationen till LO-sidan.
  • Det finns ett flertal andra partier som mer eller mindre också skulle kunna beskrivas som rättvisepartier, ur något perspektiv.
  • Socialdemokraterna har ingen stor tradition att driva rättvisefrågor för annat än större väljargrupper. Större och dyrare rättvisereformer för mindre röststarka grupper har ofta drivits och/eller införts av andra partier/regeringar (LSS, till exempel).
  • I realpolitiken, när prioriteringar måste göras, kommer otvivelaktigt olika svaga grupper att ställas mot varandra och det kommer att bli svårt att vara ett rättviseparti för alla (annat än i opposition, förstås). Som vanligt kommer man att tvingas att prioritera bort någon, t ex
    - flyktingimmigranter,
    - de allra sjukaste / små handikappgrupper,
    - ensamma mammor (frågan verkar belysas/poppa upp ganska regelbundet en gång per decennium utan att någon i regeringsställning gör något åt saken och sedan glöms den bort), eller
    - andra svaga, och storleksmässigt mindre, grupper.
  • Som ett rättviseorienterat parti riskerar man att förlora sin "paradgren", att vara regereringsdugliga, om man inte ska "kompromissa bort" delar av sina väljargrupper och vallöften
Det kanske är så oturligt för socialdemokraterna att när man väl, på ett förtjänstfull och elegant sätt, under 1900-talet har infört de centrala och viktigaste sociala reformerna man i dagsläget kan se behovet av, helt enkelt har spelat ut sin fundamentala roll som rättvisereformparti (och storparti) när konservatismen v2.0 numera också vill konservera allt man tidigare motarbetat?

Det är kanske helt enkelt inte är så opportunt (eller ens möjligt?) att driva rättvisefrågor på marginalen (alltså för små eller glömda grupper), för ett parti som har ambitionen att attrahera brett stöd?

Hur ser egentligen det 21:a århundradets viktiga opposition ut, som nödvändig balans till en liberal/konservativ sida, som nuförtiden har skiftat fokus till att bevara och i viss mån utveckla även de reformer som socialdemokraterna tidigare genomdrivit?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar